Länge sedan jag va moteverad nog att skriva. Medicinen fungerar, men knappt. Jag blir samtalad med från höger och vänster. Vet inte vad jag ska göra. Det är som att livet drar i mig. På både gott och ont. Jag har saker att göra nu, men ingen tid. Jag har tagit på mig förmycket igen. Måste göra folk besvikna igen.
Men allt är inte dåligt. Jag och bandet skriver världens bästa musik och jag skäms inte över att säga att jag mer än gärna lyssnar på den på väg till jobbet.
Den senaste EP.n är lagom lång att räcka från södra till tunnelbanan. Det är bra, för där finns det ingen täckning. Annars är det radio på morgonen. Morgonpasset i P3 gör min morgon värd. Transporten från solna till handen är kantad av skratt. Ja. Jag sitter och fnissar för migsjälv på pendeln. Lite sneda blickar är värt. Jag skulle tycka att det va trevligt om grannen breve skrattade spontant till radio som ingen annan hör. Det är härligt. Jag lever för skratt.
Och resten av livet?
Hälsa?
Jag har blivit smalare, sen större. Västen passar inte lika bra längre. Måste börja träna. Smalna av på ett sunt sätt. Nu när lediga veckan kommer behöver jag börja oroa mig för mat också. Vet inte när jag får äta.. Det är spännande. Att vara hungrig mer än mätt borde alla pröva. Men med kontroll. Passar man sig inte blir det lätt förmycket. Jag känner folk som inte klarade av att dra gränsen. De gick det inte bra för. Än så länge måste jag säga att jag har kontroll.
Kärlek?
Nej. Jag har inte hälsa nog att vara kär. Jag kan inte med tanke på mitt tillstånd. Först och främst måste jag bli frisk.
Arbete?
Jag är kvar. Vissa dagar vantrivs jag, vissa älskar jag det. Det är lite ge och ta. Ge leenden, ta skit.
Haha. Men i övrigt går det fint.
