Förbannat

Sen är ju frågan hur sent/tidigt på dygnet som räknas..
Jag tror jag går efter magkänsla. Det är torsdag nu.
Stämningsmusik http://www.youtube.com/watch?v=LKHfSHCduFA

Så. Jag sitter på jobbet och vandrar mellan lycka och ilska. Med mantrat "bara fem veckor kvar" rullandes i huvudet. Åter igen är folk som bor på hotell ytterst dumma i huvudet. Helt sjukt. Men jag ska inte gnälla över dem. Jag vet att jag alltid gnäller över gäster, chefer, kolleger. Men det är det slut på nu. Jag ska bara prata om viktiga saker. Som att jag har fem veckor kvar. Helgen är som vanligt fullpackad med aktiviteter som jag inte tänker berätta om för då kan jag lika gärna sluta blogga och bara skriva statusrader. Iofs skulle det bli mycket fler inlägg, men va fan är kvantitet värt?

Jag och Darth P ska dra igång en EP om ett par veckor. Det kommer bli fedt. Vi ska försöka boka in oss i Higgins 2. får se om brush går med på det. Det tycker jag han ska göra. FANEMIG. Just nu är det väldigt elektronikinsirerat. Min vackraste Nintendo DS + Korg DS-10 + Korg Kaossilator + Roland JV-30 kommer sätta prägel. Samt våra konstant skiftande liv. Det vankas musik av episka mått.

Jag tänkte idag.
Tänkte på vart jag är på väg. Visserligen va jag då på väg till jobbet. Men efter det? Vart kommer allt det här föra mig? Vilken framtid väntar. Jag hoppas, som alla andra, på framgång och lycka. Men vad är framgång och lycka för mig? Är det verkligen att kunna leva på musiken? Eller vill jag bara göra ett avtryck. Egentligen skiter jag i hur mycket jag tjänar, bara folk hör mig. Upplever mig. Det är inte ett bra förhållande till livet. Mitt konstanta bekräftelsebehov, men så är det. Jag har det. Jag behöver vara universums mitt ibland. Allt mer sällan nu, men behovet finns där. Psykoterapeuten säger att det inte är bra. Jag håller med. Det är inte bra att var som jag var. Att ha toppar och dalar. Att en dag vara kung universum, för att timmar efter vara en silverfisk. Så är det inte längre. Jag är mer stabil. Men jag saknar topparna. Att käna sig odödlig. Att känna att alla andra vill vara mig. Att alla vill vara med mig. Inte för att det va så, men det kändes så. Det är borta nu. Så även i framtiden. Jag tror att jag förbereder mig på att bli normal vuxen. En vuxen med normalt jobb, normal relation och normalt liv. (normalt!? Vafan!?)

Jag växer upp. Omprioriterar. Jag ser mig själv på en altan med en kaffe i gryningssolen. Dagg i gräset och fåglar under en buske. Jag ser familj. Vill jag ha familj? Kan jag ha familj? Helvete. Nu börjar jag känna press för att min framtidsvision är omöjlig. Bara det här med att sluta röka ger lätt ångest. Kanske ska sjuta upp framtiden tio år..

Bla bla bla bla. Massa tjat om ingenting. Men text blev det. Text att läsa och bekymra sig över.