Göteborg

Vaknade sju i morse. trodde jag hade försovit mig, men icke.

Spelade klart Assassins Creed 2 som jag köpte i onsdags. Fan va gött. Duschade, packade och begav mig till göteborg. Bussresan va najs till Nyköping då en lätt retarderad kvinna slog sig ned brevid mig och påminnde om min dödlighet genom att konstant äta. Jag va hungrig redan innan jag gick på bussen, men när jag kom av va det extremt.

Så nu sitter jag i en förort till Göteborg, dricker öl och lyssnar till Popsicle.. Livet är en underlig dröm ibland.

tidtid

Länge sedan jag va moteverad nog att skriva. Medicinen fungerar, men knappt. Jag blir samtalad med från höger och vänster. Vet inte vad jag ska göra. Det är som att livet drar i mig. På både gott och ont. Jag har saker att göra nu, men ingen tid. Jag har tagit på mig förmycket igen. Måste göra folk besvikna igen.

Men allt är inte dåligt. Jag och bandet skriver världens bästa musik och jag skäms inte över att säga att jag mer än gärna lyssnar på den på väg till jobbet.
Den senaste EP.n är lagom lång att räcka från södra till tunnelbanan. Det är bra, för där finns det ingen täckning. Annars är det radio på morgonen. Morgonpasset i P3 gör min morgon värd. Transporten från solna till handen är kantad av skratt. Ja. Jag sitter och fnissar för migsjälv på pendeln. Lite sneda blickar är värt. Jag skulle tycka att det va trevligt om grannen breve skrattade spontant till radio som ingen annan hör. Det är härligt. Jag lever för skratt.

Och resten av livet?
Hälsa?
Jag har blivit smalare, sen större. Västen passar inte lika bra längre. Måste börja träna. Smalna av på ett sunt sätt. Nu när lediga veckan kommer behöver jag börja oroa mig för mat också. Vet inte när jag får äta.. Det är spännande. Att vara hungrig mer än mätt borde alla pröva. Men med kontroll. Passar man sig inte blir det lätt förmycket. Jag känner folk som inte klarade av att dra gränsen. De gick det inte bra för. Än så länge måste jag säga att jag har kontroll.

Kärlek?
Nej. Jag har inte hälsa nog att vara kär. Jag kan inte med tanke på mitt tillstånd. Först och främst måste jag bli frisk.

Arbete?
Jag är kvar. Vissa dagar vantrivs jag, vissa älskar jag det. Det är lite ge och ta. Ge leenden, ta skit.

Haha. Men i övrigt går det fint.

Som i en dröm.

Jag sitter och jobbar extra. Jag vet inte varför jag inte kan säga nej. Det skulle bli så mycket enklare om jag bara kunde berätta att jag inte har ork. Men nej. Jag jobbar.
Det har brunnit under kommunhuset och det är risk för gasläcka. Vi har hand om de som evakuerats. Det är skummt.
Jag är ensam och ensam.
Ensam och ensam.

Arbetsmakt.

Hur kommer det sig att gästerna värkar helt ovetande om det rådande rökförbutet?
Hur kommer det sig att gästerna blir helt förbluffade när man anger att den enda platsen de kan röka på är utomhus?
Jag förstår mig inte på dagens vuxna.
Jag förstår mig inte på dem.

En herre i baren sa åt mig att det är upp till mig och min generation att ta hand om övervakningssamhället, innan det går för långt. Jag svarade att det va han och hans generation som skapade det. Sen blev han tyst. Han är en arketyp. Han, och många fler, som röstat fram den nu sittande regeringen, skapat samhället och nu tycker att det är förjävligt. Han, och många fler, vill att vi, den kommande generationen ska lösa den skit de satt oss i. Jag vill inte känna att framtiden är mitt ansvar. Jag vill inte känna att när jag väl kommer upp i ansenlig ålder måste ta hand om alla problem som de före mig lämnat.
Jag vill känna mig trygg. Fan. Det värkar som om det är dags för mig att engagera mig i politiken så att mina barn inte tvingas till samma sak. Politik är djävulen. Inget gott verkar komma från den. Bara meningskiljaktgiheter. Jag brukar debatera med olika människor för att öva. Hitta på ett helt igenom korkat argument och köra på det. Det fungerar. Jag har gåvan att göra mig förstådd. Men inte viljan. "Varför ska jag?" brukar jag ofta fundera. Jag ser ingen framtid och därför bryr jag mig inte om den. Kanske måste jag bli kvitt min sjukdom först. Och sedan ta hand om de kommande generationerna. Kanske.

Shine the shiny light.

Jag tycker att det är underligt hur pass stor skillnad det är på mitt humör.
Men men. Inget att grubbla över. Tack vara medecin grubblas det otroligt lite. Det är bra. Höst är lika med serier. Just nu följs:

• Californication
• Psych
• The Office
• It's Always Sunny In Philadelphia
• Pusching Daisies
• Defying Gravity
• X-Files
• The Big Bang Theory
• Idol 2009
• Roast På Berns
• Little Brittain USA
• Färjan 3
• Merlin

Med reservation för uppdateringar.

Trong thời điểm

Så.
Tiden går. Om än lugnt och långsamt. Men den går. Målnen har en silverkant och jag vet att framtiden är ljus. Och ljud. Jag börjar komma igång med mina sidoprojekt. Utöver Eloise Kerr så kommer jag och Darth P spela. Det kommer bli audio/video på nya höjder. Framtiden kommer. kommer ta er med storm.

Söndag är bäst.

Jag är dåligt sällskap på fest nykter.
Det är ganska roligt tycker jag. Förmågan att få folk att vilja fly fältet är gudagiven. Gudomlig. Att få någon gå från treligt intresserad till lätt ångestdrabbat panikslagen är nog något av det roligaste man kan göra.

Jo. Passa på att kika in på http://flamesandfury.blogspot.com och se vad en av mina idoler skriver.

Kickasskväll - Check.

En kväll fylld av glädje, kärlek och självförakt. Samt en urusel scentekniker som va helt jävla okompetent och borde få sparken. Men men.
Dessverre jobbar jag och missar den tredje delen på vad som skulle kunna betraktas som världens kanske mäst kärleksfulla dag.
Del ett va vänners bröllposfest. Jag insåg ganska snart att jag inte klarar av sådana tillställningar nykter. Fan. Så jag rullade snabbt vidare till gigget. Kärlek delades ut till höger och vänster. SMS som gjorde mig varm. Och en förfrågan om jag ville spela bas i ett tämligen nyformat band. Jag tackar ja och ser med spänning fram emot gryymt trevliga gig där också. Efter spelning va det rusa till jobbet. Blev väkt på centralen av någon ungdom som hadde lite av ett självbehärskningsproblem. Hennes vännina hade det inte och killen som hängde med dem misslyckades fatalt med att få ragg. Han sover nu förmodligen ensam, alternativt grunkar han till tonerna av My Chemical Romance. HA!

Nya EP.n är klar. Den är också fet som fan. Jag är i och för sig den enda som hört den ännu. Men men. Det blir vackert. Och så har jag bara 13,5 timmar kvar att jobba denhär veckan. Sen ledig. Jag ska nog försöka städa. Och tvätta. Och sova.
Sömn är något jag saknar just nu. Det går som inte. Sommnar i regel runt ett och vaknar vid fyra. Helvete. Men det går att jobba ändå.

Framtidsplaner

Saker att göra.

• Sluta röka.
• Sluta dricka.
• Börja plugga.
• Flytta.
• Sluta jaga kärlek.
• Byta jobb.

Nattbuss

Det värsta med nattbussen är att den är full med folk som lämnat krogen. Att man alltid måste stå ut med höga jubel och ölsånger. En trött chaufför som har dragit det korta strået. Folk vimlar och spyr. Man är trött. Allt jag ville va att åka hem, äta glass och sova ett par timmar, men nej. Nattbuss. Om man ändå bodde lite närmre. Nu hinner man både somna och vakna innan bussen anlänt till stationen.
Och sällskap. Det enda bra med nattbuss är att man kan ha tur och umgås med någon trevlig person. Det kanske är en fördel. Men när man känner sig som att livet dragits som en matta under ens fötter kan man inte njuta i det heller.
Nattbuss.
Den förbannade nattbussen. Endast värd att åka om man är redigt full. Men det blir man inte längre. Jag blir inte full. Och nattbussen kommer vara en pest och en pina. Nu och för alltid.

Ny mördare.

Av tid alltså.
Defying Gravity. Efter första tio minuterna är jag hooked.
Rymden.
Det är vackert.

Dagen som förändrar resten av mitt liv.

Inleddes med att hjälpa med väskor.
Och ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som väckte hela min underliggande ångest. Sömn försvann. Sommnade vid ett. En timmas samtal med Modern hjälpte. Jag har nu insett att säkerheten inte är värd ett skit. Jag ska bort här ifrån. Det började som en lyckad dag. Jag kände mig nöjd, det avslutades som helvetet. Jag ger nu upp. Jag klarar inte en månad till på dethär stället.

Vet.

Vad vet någon?
Vad vet jag?
Vem är du?

Men å andra sidan.

Så. Hur dödar man tid som inte vill dö?
Jodu.

Top tre.

1. Black Books
2. Better Of Ted
3. ThunderCats

http://www.ninjavideo.net/

Förnimmelsen.

Nisque känner sig förvirrad, förlorad. Som en svärm mygg som skingras då en bil kör rakt igenom den. Ett par går förlorade för alltid, några försvinner i bakdraget men för de andra ser den ut precis som innan. Ingen ser skillanden. Men den känns likväl ändå.

Vem är jag?

Nisque är ett moln, en tanke, en ide.. En filosofi som väntar, grubblar och tar form.. En smak man nästan minns från barndomen, som väntar, vilar, växer. En förnimmelse som går förlorad så fort man vet vad den är. Nisque är abstrakt, diffus, kaleidoskopisk.

Det sjunger i mitt huvud.

Two timing touch and broken bones.
Inte på det bra sättet.

Världsrymden anfaller dunderklumpen.

Och jag står i mitten.
Det roligaste i mitt liv nu är att jag iallafall kommer bli förvånad över vad som händer. Jag har nämligen ingen aning om vad morgondagen har att erbjuda. Kaos. Det är ett kaos. Ett roligt och spännande kaos, fyllt av överaskningar och missär.
Och jag vet inte om "Välkommen" är rätt. Kanske ett "Förlåt" sitter bättre.

Tinght is a night.

Det är fredag morgon. Igr kom jag hem glad i hågen. Full. Nu är jag lugn. Bakfull. Det är länge sedan jag mådde såhär. Med såhär menar jag inte dåligt, utan bra. Jag känner mig tillfreds. Det är roligt.

Ingen Rubrik. Ingne titel.

Så natt.
Så kallt.
Varför ska det vara så svårt?

Så Farväl.

Om du någonsin läser igen. Farväl.

Mer Musik.

Id rather dance Id rather Dance than talk with you.

Det är lustigt. Jag gillar inte Danslåtar, men älskar låtar som handlar om dans.

Mera nätter

Så. Nu har jag vait här sex timmar.
Jag är trött. Tröttare än jag brukar. Såklart. Dagen idag har varit skum. Igår hade jag sällskap på småtimmarna av en ny god vän. Densamma kom och besökte idag. det känns kul att få visa upp vart jag jobbar. Framför allt för att det är en så stor del av vem jag är. I övrigt va det stressit idag. Jag kom hit kvart i åtta, blev kissnödig kvart över åtta, fick kissa elva. Välkommen in i mitt hemliga liv. Inte för att någon annan än du läser här.

I stillheten, i istiden.

Som om natten inte var nog. Tiden flyter, om än långsamt. Jag har inget kvar att ge. Jag har inget kvar att få. Jag har inget kvar att ta. Flyttfåglar lämnar oss på hösten. Det sorliga är att det är flyttfåglarna som behövs. Visst, kråkor är mäktiga, men grå. All färg kommer försvinna i en supernova. Hösten rullar in. Mörkret kommer. Vintern kommer. Färger försvinner. Augusti. Skitmånad.
Ibland önskar jag att jag hade en pensel. En pensel som kunde färgsätta allt runt omkring mig.
Ibland önskar jag att jag hade en fjärrkontroll. En fjärrkontroll som lät mig pausa, spola tillbaka, spola förbi.
Ibland önskar jag att jag hade ett suddigummi. Ett sudd som lät mig radera. Radera de dåliga sidorna i mig.
Ibland önskar jag att jag hade en regissör. En regissör som dirigerade och bestämde över allt jag gör, så jag slipper ta ansvar.
Jag hatar ansvar. Och Miss Li.

Miss Li

Förövrigt hatar jag Miss Li.

Musiken

De senaste månaderna har jag fastnat för två skivor som går om och om igen. Av någon anledning är det debutskivor som tilltalar mig mest. Det känns som att bandet är det de vill vara. De gör vad de känner är rätt. Jag önskar att min första fullängdare blir lika klassiska som dessa två.
Den första är The Killers debut "Hot Fuzz" och den andra är den svenska duon Detektivbyråns första fullängdare "Wermland"

En fallande, en stigande.

Det är konstigt att när man inser hur livet kommer vara så finns det inget man orkar göra åt saken. Nu sitter jag och funderar på hur framtiden kommer se ut. Om jag har någon. Ibland önskar jag att tidsmaskinen kunde uppfinnas så att jag kan ta mig en titt och bli lugn. Jag önskar att jag kunde få en hint om hur allt slutar. Bara så att jag vet att jag inte slösar bort all min tid. Om det nu är rätt spår jag är inne på så kanske jag kan känna lugn. Men om det är fel.. Då vet jag inte vad jag ska göra..

Just nu så känns det som att jag simmar i sirap. Allt är klibbigt och sött. Jag känner mig smutsig. Det spelar ingen roll hur mycket jag duschar. Men men.

Det är sjukt.

Som om allt jag har inom mig omsluts av en stålvajer som sakta dras åt hårdare och hårdare.

Så igen.

Det märkligaste med denhär så kallade bloggen är att jag inte väntar mig att någon ska få reda på den.
Nu är det natt och jag .. arbetar.. eller vad det nu kallas. Jag byter min tid och nattliga sömn för en obetydande summa pengar. Natten är ljummen och här är det varmt. Jag väntar på att tiden ska gå så att jag kan få lämna den här lokalen och söka mig hemåt till en tom obäddad säng. Det som sedan händer är upp till slumpen.

För ett par veckor sedan skulle det nog varit annorlunda. Kanske. Men nu.. Jag vet inte.